The Frösö Stone

En svensk version av texten finns nedanför den engelska.

Some runestones have that little extra something that makes them stand out from the rest, and the Frösö stone is no exception.

This summer, I visited this runestone, which, located in Östersund on Frösön in Jämtland, is Sweden’s northernmost runestone. Frösön is an island in Lake Storsjön. Its current location may not be the most picturesque, but it is not the stone’s original place.

Originally, the stone stood at the island’s easternmost point, across from Östersund, aptly named Östersundet. In 1969, a bridge construction began there, and the stone needed to be moved. During the move, the stone cracked, which is still quite visible today. The stone was restored and re-erected 100 meters away at its current location near Hornsberg Church.

Frösön gets its name from Frö (seed), one of the names of the god Freyr. Thus, it is Frey’s island, and traces of the island’s past were found at Frösö Church, where archaeologists in 1884 discovered the remains of a large tree stump under the church and large quantities of bones from bears, moose, wild boar, sheep/goat, squirrel, red deer, salmon, pike, horse, and cattle, as well as capercaillie and domestic chickens dated using C14 methods to 920±140 AD. The stump’s roots were also dated using the same method to 1060±75, interpreted as the year the tree died. The tree has been interpreted as a sacrificial tree described in written sources from places like Uppsala, where sacrifices were reportedly hung in the tree. The tree may well have been cut down when Christianity was adopted, and the church was built at the same location to create continuity with the past. This is said to have occurred in other places, such as in Glava in Värmland, where it is reported that a large stump existed under the altar in the church.

So, what does this have to do with the runestone? More than one might think when interpreting the inscription, which reads:

austmąþ[(r)] kuþfastaʀ sun ‘ lit ra(i)[(s)]… …(-)[(n)] (þ)(i)ną auk| |kirua bru þisa| |auk h[ąn] [li](t) kristną eą(t)aląnt (ą)sbiurn kirþi bru (t)riun rai(s)t auk (t)sain runąʀ þisaʀ

Austmaðr, Guðfastaʀ sunn, let ræis[a stæi]n þenna ok gærva bro þessa ok hann let kristna Iamtaland. Asbiorn gærði bro, Trionn ræist ok Stæinn runaʀ þessaʀ.

Austmaðr, Guðfastr’s son had this stone raised and this bridge made and he had Jamtaland Christianized. Ásbjǫrn made the bridge, Trjónn and Steinn carved these runes.

The stone is raised in memory of Austmaðr, who must have been a very influential person if the inscription is correct in stating that he Christianized Jämtland. Perhaps he was the one who had the sacrificial tree by the church cut down? We can never be certain, but it sounds reasonable. The runestone is believed to have been erected around 1050, which is somewhat earlier than the C14 results. Erecting a runestone to commemorate the construction of a bridge is something that we see in both Mälardalen and Västergötland.

The language used in the inscription is very special, as it contains features of both Old Norse dialects—Old West Norse spoken in Norway and Old East Norse spoken in Sweden. The language on the runestone is therefore called runjämtska or fornjämtska. The style of both runes and declarations are typical for Uppland, which means that the carver must have been familiar with these, but he would have been from Jämtland due to the language.

The connection to Uppland is also interesting since Jämtland ecclesiastically belonged to Uppsala in Sweden, even though it came to belong to Norway until 1645 when it became Swedish.

Lake Storsjön, where Frösön is located, is known for Storsjöodjuret (Storsjö monster), which actually has a connection to the runestone. According to old folklore, the serpent on the stone is said to represent the Storsjöodjuret. The creature was created by two trolls named Jata and Kata, who boiled cauldrons on the shore of the lake. Suddenly, an ear shattering noise was heard, and from one of the cauldrons crawled a monster that took refuge in the lake. The monster had a cat-like head but a black serpent’s body. It was so huge that it could encircle the entire Frösö island and bite its own tail.

The Storsjö monster caused great chaos for those living around the lake. But a man named Kettil Runske, who understood the power of runes, had Frösöstenen carved and inscribed with spells that bind the creature in the lake. Therefore, today, one can only see parts of the Storsjö monster, unless someone deciphers the runes and thus releases it.

Fortunately, it seems no monster has been released to terrorize the people of Jämtland, despite our ability to read the stone today.

Frösöstenen

Vissa runstenar har det där lilla extra som gör att de står ut från mängden och Frösöstenen är inget undantag. 

I somras besökte denna runsten som med sitt läge i Östersund på Frösön i Jämtland utgör Sveriges nordligaste runsten. Frösön är en ö i Storsjön. Dess nuvarande läge är kanske inte det mest bildsköna och det är heller inte stenens ursprungliga plats. 

Från början stod stenen på öns mest östliga punkt mitt emot Östersund, lämpligt nog kallad östersundet. 

1969 påbörjades ett brobygge där och stenen behövde flyttas. Under flytten knäcktes stenen vilket är väl synligt idag. Stenen restaurerades och restes igen 100 meter bort vid dess nuvarande plats invid Hornsbergskyrkan. 

Frösön får sitt namn från Frö som är ett av guden Frejs namn. Det är alltså Frejs ö och spåren från öns förflutna hittades vid Frösö kyrka där arkeologer 1884 under koret fann resterna av en stubbe och stora mängder ben från björnar, älg, vildsvin, får/get, ekorre, kronhjort, lax, gädda, häst och nötkreatur, tjäder och tamhöns som daterats med C14 metoden till 920±140 e.Kr. Även stubbens rötter daterades med samma metod till 1060±75 som tolkats som året då trädet dog. Trädet har tolkats som ett offerträd som beskrivs i skriftliga källor från bland annat Uppsala. Enligt källorna så hängdes offren i trädet. Trädet kan mycket väl ha fällts när man blev kristna och man valde då att bygga kyrkan på samma plats för att på så sätt skapa en kontinuitet. Detta ska jag skett även på andra platser som i till exempel Värmländska Glava där det enigt uppgift fanns en stor stubbe under altaret. 

Vad har då detta med runstenen att göra? Jo mer än vad man kan tro när man tolkar inskriptionen som lyder:

austmąþ[(r)] kuþfastaʀ sun ‘ lit ra(i)[(s)]… …(-)[(n)] (þ)(i)ną auk| |kirua bru þisa| |auk h[ąn] [li](t) kristną eą(t)aląnt (ą)sbiurn kirþi bru (t)riun rai(s)t auk (t)sain runąʀ þisaʀ

Austmaðr, Guðfastaʀ sunn, let ræis[a stæi]n þenna ok gærva bro þessa ok hann let kristna Iamtaland. Asbiorn gærði bro, Trionn ræist ok Stæinn runaʀ þessaʀ.

Östman, Gudfasts son lät resa denna sten och göra denna bro, och han lät kristna Jämtland. Åsbjörn gjorde bron. Tryn och Sten ristade dessa runor.

Så stenen är alltså rest efter Östman som måste ha varit en mycket inflytelserik person om uppgiften på stenen stämmer att han kristnade Jämtland. Det var kanske han som lät hugga ner offerträdet vid kyrkan? Säkra kan vi naturligtvis aldrig bli, men det låter i alla fall rimligt. Runstenen antas vara rest 1050, vilket ju är något tidigare än C14 resultatet. 

Att resa en runsten vid bygget av en bro är något man ser i både Mälardalen och Västergötland. 

Språket som används i ristningen är väldigt speciellt då det har drag av de båda fornnordiska dialekterna fornvästnordiska som talades i Norge och fornöstnordiska som talades i Sverige. Språket på runstenen kallas därför runjämtska eller fornjämtska. Stilen är dock typisk för Uppland vilket betyder att ristaren har sett dessa, men han bör ha varit jämte på grund av språket. 

Kopplingen till Uppland är också intressant då Jämtland kyrkligt tillhörde Uppsala i Sverige trots att det kom att tillhöra Norge fram till 1645 när det blev Svenskt. 

Storsjön som Frösön ligger i är som många vet vida känt för Storsjöodjuret som faktiskt har en koppling till runstenen. Enligt gammal folktro ska ormen på stenen föreställa just Storsjöodjuret. Odjuret skapades av två troll vid namn Jata och Kata, som på sjöns strand kokade varsin kittel. Plötsligt hördes ett högt ljud och ur en av kittlarna krälade ett odjur som tog sin tillflykt till sjön. Odjuret hade ett kattliknande huvud, men en svart orms kropp. Den var så väldig att den kunde omringa hela Frösön och bita sig själv i svansen. 

Storsjöodjuret ställde till med stor oreda för de som bodde runt sjön. Men en man vid namn Kettil Runske som kände runors kraft lät rista Frösöstenen och på den skriva trollformler som binder odjuret i sjön. Därför kan man idag bara se delar av Storsjöodjuret, så vida ingen tyder runorna och på så sätt släpper det löst. 

Som tur är verkar inget Storsjöodjur blivit frisläppt att terrorisera Jämtarna trots att vi nu kan läsa stenen.