The chieftains warrior division at Åse

Texten finns på svenska längre ner.

Last summer, I traveled to my neighboring country, Norway. I generally find it more difficult to locate ancient monuments in Norway than at home in Sweden, likely due to the algorithms of various search engines favoring the language one most commonly uses, which in my case is Swedish.

This has meant that the most interesting places I have found, I have stumbled upon purely by chance. This was also the case this time.

I was driving to Andersnes, a locality on the island Andøya just north of Lofoten in Nordland County, where I was scheduled for a whale safari in the afternoon. When I saw a sign that read ”Iron Age Remains,” I naturally had to stop to investigate the site.

Out on a marsh lies a type of monument that is unique to Norway. It is a so-called Tunanlegg, consisting of several small buildings arranged in a circle around a central court. Currently, there are 22 known such sites, and they remind me somewhat of the ancient fortifications on Öland in Sweden, as these structures also seem to have served a defensive function and had houses arranged in a similar way.

Unlike the forts on Öland, the Åse Tunanlegg is built of turf and wood. It consists of 14 small houses that are connected to each other and face a court in the middle. The houses are quite small, measuring only 5-10 meters long and 2-2.5 meters wide.

They are very small houses compared to the longhouses that were the norm during the Iron Age. The site was in use from the 200s and was occupied until the 800s when it was abandoned. Most Tunanlegg have only been used during the 100s to 400s, but Åse continued into the Viking Age.

A plank bridge road made of branches and pine logs led to the Tunanlegg, allowing access to the site without getting wet.

700 meters away, there was a farm during the Iron Age, believed to have existed to support the people residing at the site.

It is thought that it may have had a military function and could accommodate as many as 100-200 men. These men might have been the hirð of the chieftain who ruled in the area.

It is known that Andøya was a chieftaincy that, during the Viking Age, belonged to the chieftain Thore Thussasprenga, who lived on the nearby island Bjarkøy in the 800s. When the king’s jarls expanded their influence over Andøya, Thore fled to Iceland. He was the last chieftain on the island and the last to use the site.

A few hundred meters away lies the sea, where ships likely were kept for quick transport to other places. They may also have been located a kilometer away by the Åse River.

However, it is also believed that the sites may have originally functioned as a meeting place, where the local elite could gather in a neutral location for religious ceremonies and politics. Similar theories exist regarding the use of fortifications in other parts of Scandinavia. In this way, one could avoid a dynasty monopolizing power tied to a specific farm.

Åse was truly worth a stop on the journey. The whale safari was also successful, and I spent a few hours with a pod of orcas.

Hövdingens militäranläggning på Åse

I somras var jag på resa i mitt västra grannland Norge. Jag tycker att det generellt sett är svårare att hitta fornminnen i Norge än hemma i Sverige, troligtvis på grund av att olika söktjänsters algoritmer premierar det språk som man oftast använder, vilket i mitt fall är svenska. 

Det har gjort att de mest intressanta platserna som jag har hittat, har jag hittat av ren slump. Så var det även i detta fallet. 

Jag var på väg i bil till Andersnes en ort på Andøy strax norr om Lofoten i Nordland Fylke där jag på eftermiddagen skulle på valsafari. När jag såg en skylt med texten Jernaldertufter, och jag var naturligtvis tvungen att stanna för att undersöka platsen. 

Ute på en myr ligger en fornlämning som är unik för Norge. Det är en så kallad Tunanlegg som består av flera små byggnader placerade i en cirkel runt en central plats. I dagsläget finns det 22 kända sådda anläggningar och för mig påminner de en del om de svenska fornborgarna på Öland då även dessa anläggningar verkar ha en funktion som fort. 

Till skillnad mot fornborgarna är Åse Tunanlegg byggd av torv och trä. De består av 14 små hus som sitter ihop med varandra och som är vända mot ett torg i mitten. Husen är som sagt små och de är bara mellan 5-10m långa och 2-2.5m breda. 

Det är väldigt små hus om man jämför med långhus som var normen under järnåldern. För platsen togs i bruk på 200 talet och användes fram till 800 talet då den övergavs. De flesta Tunanlegg har bara använts  under 100-400 tal, men Åse har alltså levt vidare in i Vikingatiden. 

Fram till Tunanleggningen har det gått en kavelbro som konstruerats av kvistar och tall stockar som gjorde att man kunde ta sig fram till anläggningen torrskodd. 

700 m bort har det funnits en gård under järnåldern och som man tror har funnits där för att föda de människor som vistats i anläggningen. 

Man tror som sagt att den kan ha haft en militär funktion och att den rymt så många som 100-200 män. Dessa män kan ha varit hirden till den storman som styrt i bygden. 

Man vet nämligen att Andøy varit ett hövdingadöme som under Vikingatiden tillhörde stormannen Thore Thussasprenga som på 800 talet bodde på intilliggande Bjarkøy. När kungens Jarlar expanderade sitt inflytande sitt inflytande över Andøy så flydde Thore till Island. Han var den sista hövdingen på ön och han var den sista att bruka anläggningen. 

Några hundra meter bort ligger havet där man troligtvis haft skepp för att snabbt kunna transportera sig till andra platser. De kan även ha legat en kilometer bort vid åseelva. 

Men man tror också att anläggningarna från början kan ha fungerat som en mötesplats, där man kunde ses på en neutral plats för traktens stormän att samlas för religiöst utövande och politik. Liknande teorier finns runt fornborgarnas användning på andra platser i Skandinavien. På detta sätt kunde man undvika att en fast dynasti som är bunden till en viss gård tog kontrollen permanent. 

Åse var verkligen värt ett stopp på resan. Även valsafarin blev lyckad och jag spenderade några timmar med en flock späckhuggare.