The Skärkindstone

En svensk version av texten finns nedanför den engelska.

English:

The Skärkindstone

At Skärkind Old Church in Östergötland County, Sweden two runestones stand, one more unusual than the other.

Skärkind Old Church dates back to the 12th century and was originally built of limestone. The church is now a chapel and contains some notable artifacts.

A special object is a large rib bone, which according to a local legend belonged to a giantess named Jungfru Skära. However, it has been found to be a rib bone from an orca. Interestingly, the rib bone bears a runic inscription from the 15th century designated ög 173, stating simply, ”This is the rib bone.”

It was in the church that the more unusual of the two runestones was discovered in 1876. The stone had served as a floor stone within the church.

What makes this stone so unique is that it is inscribed with the elder futhark, which was used before the younger futhark that came into use during the Viking Age.

Ög 171, or The Skärkindstone as it is also called, was likely carved in the 5th century. The inscription reads:

skiþaleubaz

Skinþa-Leubaz

The language used is Proto-Norse, which is the precursor to Old Norse. It is believed that the inscription represents a name. Leubaz, meaning Fair, appears as a name on several other runestones inscribed with the older runes, including the Järsbergstone in Värmland that I have written about previously.

Skinþa or Skinn could refer to several things, such as the person dealing in skins. It might also refer to a place located 2.5 km northwest of the church called Skinnstad. The suffix ”stad” in place names often indicates locations that were significant during the Iron Age, making this a plausible explanation.

However, it could also be that the name refers to the shamanistic ritual act of taking on an animal’s skin. But these are just my own speculations. Many runestones from this time seem to have a ritual significance, unlike the more practical inscriptions seen on Viking Age runestones.

Next to the Skärkindstone stands a more traditional runestone from the Viking Age. It has the designation ög 172 and is dated to the years 1010-1050. It is significantly taller and more artistically decorated than the older stone, featuring a runic serpent and a Christian cross in the center.

This runestone was also repurposed as building material in the church and was found in a wall when it was torn down in 1844. The inscription is very traditional and reads:

kutr : uk : fastulfR : uk : burn : uk : rustin : þiR : ristu : stin (:) þina (:) i-tR : stibi : faþur : sin * kuþan

Gautr ok Fastulfʀ ok Biorn ok Roðstæinn þæiʀ ræistu stæin þenna æ[f]tiʀ Stybbi, faður sinn goðan.

Gautr and Fastulfr and Bjǫrn and Hróðsteinn, they raised this stone in memory of Stybbir, their good father.

Thus, it is four sons who raised the stone in memory of their father Stybbe. The word good is commonly found on runestones, though it does not carry the same meaning today as it did during the Viking Age. It referred more to fulfilling the obligations expected of a free landowner toward their community. The word took on a different meaning under the influence of Christianity.

Svenska:

Skärkindsstenen

Vid Skärkind gamla kyrka i Östergötland står två runstenar, den ena mer ovanlig än den andra. 

Skärkind gamla kyrka har anor från 1100 talet och var då byggd i kalksten. Kyrkan är numera ett kapell och innehåller inventarier som är sevärda. 

Ett speciellt föremål är ett stort revben som enligt en lokal legend tillhörde en jättinna vid namn Jungfru Skära. Det har dock visat sig att det är ett revben av en Späckhuggare. Intressant nog bär revbenet en runinskrift från 1400 talet med beteckningen ög 173. Det man skrivit på benet är kort och gott ”Detta är revbenen”. 

Det var i kyrkan som man 1876 fann den mer ovanliga av de två runstenarna som nu står resta på kyrkogården. Stenen hade i kyrkan fungerat som golvsten. 

Det som gör denna sten så ovanlig är att den är skriven med den äldre futharken som användes innan den yngre futharken som användes under vikingatiden. 

Ög 171 eller Skärkindsstenen som den också kallas är troligtvis ristad på 400 talet. På stenen står följande:

skiþaleubaz

Skinn-Ljuv

Språket som används är urnordiska och är det språk som skulle utvecklas till fornnordiska. Man tror att inskriften är ett namn. Leubaz som betyder Ljuv förekommer som namn på flera andra runstenar skrivna med den äldre runraden, bland annat på den värmländska Järsbergsstenen som jag skrivit om tidigare.  

Skinn skulle kunna syfta på flera saker som till exempel att personen handlade med skinn. Det kan också syfta på en plats som ligger 2,5 km nordväst om kyrkan som heter Skinnstad. Stad ändelsen på ortsnamn ser man ofta på platser som varit viktiga under järnåldern. Så det är en förklaring som jag ser som rimlig. 

Men det skulle möjligtvis också kunna vara så att namnet syftar på den shamanistiska rituella handlingen att ta sig ett djur hamn, dvs att byta skinn. Men det är bara mina egna spekulationer. Det är dock så att många runstenar från den här tiden verkar ha en rituell innebörd, till skillnad mot de mer praktiska inskriptionerna som man ser på vikingatida runstenarna. 

Bredvid Skärkindstenen står just en mer traditionell runsten från vikingatiden. Den har signum ög 172 och är daterad till år 1010-1050. Den är betydligt högre och mer konstnärligt utformad än den äldre stenen med både en runslinga i form av en orm och i mitten ett kristet kors.

Även denna runsten hade återanvänts som byggnadsmaterial i kyrkan och hittades i en mur när denna revs 1844. Inskriptionen är mycket traditionell och är följande: 

kutr : uk : fastulfR : uk : burn : uk : rustin : þiR : ristu : stin (:) þina (:) i-tR : stibi : faþur : sin * kuþan

Gautr ok Fastulfʀ ok Biorn ok Roðstæinn þæiʀ ræistu stæin þenna æ[f]tiʀ Stybbi, faður sinn goðan.

Göt och Fastulf och Björn och Rosten de reste denna sten efter Stybbe, sin fader god.

Det är alltså fyra söner som rest stenen efter sin far Stybbe. Att ordet god förekommer på runstenar är mycket vanligt. Ordet har dock inte riktigt samma innebörd idag som under vikingatiden utan syftar snarare på att man utförde de förpliktelser som förväntades av en storman/kvinna gentemot sin omgivning. Ordet kom att få en annan innebörd under inflytande av kristendomen.