En svensk version av texten finns under den engelska.
English:
The Pittfall traps at Västanbäck-Kortingön
On my trip to the most northern part of Scandinavia during the summer of 2024, I chose to take a break 16 km northeast of Junsele along road 90 at a place called Västanbäck-Kortingön to stretch my legs. The driving distances in northern Sweden are very long and it is not as densely populated as the south.
The area is interesting and consists of three long pitfall trap systems located by the banks of the Ångerman River and on an island in the river.
In total, there are 56 traps distributed across the three pitfall systems, each measuring 850-1200 meters long and containing between 17-19 pits per line.
The pits have been in use for a very long time, from 1800 BC until 1864 AD when hunting with pitfall traps was prohibited in Sweden.
The prey has been moose and possibly wild reindeer, and the pits are situated along their natural migration paths by the river. The ground primarily consists of sand deposited by the river and during the ice age, which made it easier for people to dig the large pits.
They have been quite large to accommodate a moose, approximately 2-2.5 meters deep and funnel-shaped with steep edges. Along the edges, stakes were placed at regular intervals to make it difficult for moose to escape from the pits. At the bottom, there was a wooden box that held the animals’ legs. The excavated sand was piled around the pit as a barrier. The pits were covered with branches and moss to hide them from the animals. Between the pits, passages were enclosed with fences in various forms to guide the animals toward the traps.
Pitfall traps are the most common archaeological remains in Västernorrland, with around 6000 registered pits today, the oldest of which is dated to 4000 BC, during the Neolithic period.
Around Västanbäck-Kortingön, habitation sites have also been found, dated to the Stone Age based on artifacts. These findings consist of heat-treated stones, which were heated and then placed in water to warm it. During this process, the stones crack. They are clear signs of cooking having taken place at the site. The term habitation site does not necessarily indicate a place where people lived, but rather a place where they stayed. Tool remnants made of quartzite and quartz, as well as burnt bones likely from food remains, have also been found.
The 300-hectare area is now designated as a national interest, as it represents an important part of life in the interior of Norrland, specifically hunting.
The continued existence of the pits is due to the fact that land use here has not been very intensive, although the sides have collapsed, making them less deep than before. Hopefully, the site’s status as a national interest will allow future visits to this location, which reflects the daily life of the people who lived here.
Svenska:
Fångstgroparna vid Västanbäck-Kortingön
På min resa till Nordkalotten sommaren 2025 så valde jag att göra en bensträckare 16 km nordost om Junsele längsmed väg 90 vid en plats som heter Västanbäck-Kortingön.
Området är intressant och består av tre långa fångstgrops system som ligger vid Ångermanälvens strand samt på en ö i älven.
Totalt finns här 56 fångstgropar fördelade på de tre fångstgrops systemen som vardera är 850-1200m långa och har mellan 17-19 gropar per linje.
Groparna har varit i bruk under en mycket lång tid, från 1800 f.Kr fram till 1864 när det blev förbjudet att jaga med fångstgrop.
Bytet har varit älg och möjligen vildren, och groparna är anlagda på deras naturliga vandringsvägar längsmed älven. Marken består till största delen av sand som avlagrats från älven. Markens beskaffenhet gjorde det enklare för människor att gräva de stora groparna.
De har nämligen varit stor för att kunna rymmas en älg. Runt 2-2,5 meter djupa och trattformiga med branta kanter. På kanterna har man placerat slanor med jämna mellanrum som gjorde det svårt för älgarna att ta sig ur groparna. I botten fanns en träkista som höll fast djurens ben. Runt om gropen lades den uppgrävda sanden som en vall. Groparna var övertäckta med grenar och mossa för att gömma dem för betesdjuren. Mellan groparna var passagerarna stängda med stängsel i olika former för att leda djuren mot groparna.
Fångstgropar är den vanligaste fornlämningen i Västernorrland och det finns i dagsläget ca 6000 registrerade gropar och den äldsta av dessa är daterad till 4000 f.Kr, alltså neolitikum.
Även runt Västanbäck-Kortingön så har man hittat boplatser som utifrån fynd har daterats till stenålder. Fynden består av skörbrända stenar, alltså sten som hettats upp och som sedan placerats i vatten för att värma det. Under processen spricker stenarna. De är tydliga tecken på att man lagat mat på platsen. Annars är beteckningen boplats inte nödvändigtvis en plats där man har bott, utan snarare att man uppehållit sig på platsen. Man har även hittat verktygsrester av kvartsit och kvarts, samt brända ben som troligen är matrester.
Det 300 hektar stora området är numera utsett till ett riksintresse då det skildrar en viktig del av livet i Norrlands inland som har varit just jakten.
Att groparna fortfarande finns kvar beror på att markanvändningen här inte har varit så intensiv, men trots det har sidorna rasat in så att de inte är lika djupa längre. Förhoppningsvis kommer platsens status som riksintresse göra att man även i framtiden kommer att kunna besöka denna plats som visar vardagen för de människor som levde här.
Fornminnen 
Lämna en kommentar