En Svensk version av texten finns nedanför den engelska.

---

English:

Rönnkullen

In the center of the small Swedish village of Vålberg lies a small mound called Rönnkullen. It is a place in the province Värmland that I pass almost daily during the summer since I live nearby.

So it’s a bit strange that it has taken me so long to write about it. Perhaps it’s because I really want to do it justice.

The site was once the boundary between the villages of Bårum and Åstorp. On the mountain tops around the village, there are several hillforts, including the Hökberget hillfort, which you can read about here. There is also an Iron Age burial ground within walking distance in Bårum.

In 1962, the mound measured 35 meters in diameter and was 4 meters high, located in an area that was intended to become a park in the small industrial community. The village was a place for workers at the nearby factory to live.

When archaeologists showed interest in the mound, they decided to conduct preliminary excavations. Two meters down into the mound, they discovered a core cairn made of angular stones. Interestingly, the cairn was completely free of soil.

The soil layer above, which they dug through, consisted of silt, sand, and clay.

The following year, 1963, they wanted to know how large the mound was before it was damaged by centuries of farming. Two test trenches, 10 meters long, were dug on either side of the mound toward its interior. These trenches revealed that the mound had once been 36 meters in diameter. They also found a well-preserved packing inside the mound made of moss.

Later investigations showed that the moss layer was one meter thick.

The studies indicated that the core cairn was 2 meters high and 12 meters wide.

They preformed carbon-14 dating of the moss, which turned out to be from the year 395 CE, with a margin of error of 65 years before or after this date. Thus, the mound was constructed during the transition between the Roman Iron Age and the Migration Period.

After these findings, the mound received attention in local media. Many were curious and wanted to know what was hidden inside it. There were hopes of finding a Viking ship, but the dating dashed that hope. However, there was still hope for interesting discoveries. The media attention led to more funding for the excavations.

The archaeologists noticed that there was no depression at the top of the mound which is usual on grave mounds. This could mean that a burial chamber was still intact, with good preservation conditions as a result.

In 1965, new excavations began with the goal of fully excavating the mound. They started by removing all the soil on the top of the core cairn.

It turned out that the soil layer was constructed from grass sods that had been dug up and placed plant side against plant side.

In the soil, small bone fragments were found, interpreted as remains of the builders’ food. Layers of spruce and juniper branches were found among the moss, and was also placed directly against the stones in the cairn. This kept the cairn free of soil for all those years. The moss and needles on the branches were still green and incredibly well-preserved due to the high moisture content in the mound.

The core cairn was exposed, revealing it contained a total of 100 cubic meters of stone quarried from some nearby mountain. They likely used a local quarry and transported the stones to the site.

The excavation took longer than expected, and winter approached. It became clear that they would not be able to finish the excavations that year. Therefore, they wrapped the mound in straw to protect it from frost, which could otherwise shift the stones.

The following year, in 1966, they continued the excavation and removed the core cairn. It became evident that they had built on undisturbed ground originally covered in moss. The plants that had ended up under the stones in the cairn were well preserved.

Under the mound, they discovered a dark brown strip measuring 20 meters long, narrowing at both ends. It was 3 meters wide at its widest point. Its eastern edge reached the midpoint of the mound.

This turned out to be a side channel of the Norsälven river that had gradually silted up over time. The dark in the strip was humus from decayed plants. The strip was a swampy pond about 0.5 meters deep with sedge and other wetland plants that had almost dried up during the mound’s construction.

At the center of the mound, there was a post, protruding a few centimeters above the ground. Below it, they had dug an oval pit measuring 40 x 55 cm in surface area and 50 cm deep. In the middle of the pit, a 60 cm long post was placed vertically. The lower part of the post was bevelled on eight sides and cut off flat. It was made of spruce. In the pit, there were also two clump-shaped stones, one on either side of the post. It was evident that they together formed a male sexual organ.

No grave or other finds were discovered in the mound. It was clear that the post was buried in a pit and not driven down, indicating that this was what the mound was built over.

The obvious symbolism of the post gave the swampy depression symbolism as female genitalia.

At the time of the mound’s construction, the shore of Lake Vänern (the largest lake in Scandinavia) was in close proximity, as it was situated on a peninsula that bordered the mouth of the river Norsälven to the east and the ravine of the Åstorp stream, which was filled with water at that time.

The river Norsälven flows from the Fryken lake system and empties into Lake Vänern, and back then, it was an incredibly important transportation route. Norsälven was previously known as Frika älv and some have speculated that the name refers to Frigg (Friggs River), named after the Norse goddess.

The dimensions of the mound are very interesting, and it is possible that the builders used Roman feet as a measuring unit. The diameter of the mound is very close to the Roman measure ”actus,” which is 120 Roman feet, equivalent to 35.38 meters.

The name Rönnkullen is very interesting, especially considering what was found inside. In several West Swedish dialects, ”Rönn” has a masculine sexual connotation. An older local man told in 1966 that the breeding boar on his childhood farm was called ”Röen.” Rönn can also refer to redness or red. The tree ”rönn” (rowan) has naturally derived its name from the color of its berries.

It is evident that the mound served as a ceremonial site. The rituals performed there likely had fertility as their main purpose. This could have been human fertility, but also the fertility of fields or livestock.

Exactly what the people did here and what they worshipped, we will, of course, never know.
However, it can be assumed that it involved both a God and a Goddess.
Perhaps it concerns an early variant of the story of the fertility god Freyr and his wife Gerðr, who was a giantess with clear traits of having been a goddess of the earth. Her name means fenced in, which could be done with a field. Their union can be seen as a fertilization of the field, symbolized by Gerðr, while Frej is the one who fertilizes. One of his names is even Frö (seed), which makes it all the more obvious.

It is also interesting that the local name for the mound, Rönn, has been used for breeding boars, as Frej is closely associated with the boars.

---

Svenska:

Rönnkullen 

Centralt i den lilla värmländska tätorten Vålberg ligger en liten hög som heter Rönnkullen. Det är en plats jag passerar nästan dagligen sommartid då jag bor i närheten.

Så det är lite konstigt att det tagit sådan tid för mig att skriva om den. Det kanske beror på att jag verkligen vill göra den rättvisa. 

Platsen var en gång gränsen mellan byarna Bårum och Åstorp.  På bergstopparna runt om finns flera fornborgar, bland annat Hökbergets fornborg som du kan läsa om här. Det finns även ett gravfält inom gångavstånd i Bårum. 

År 1962 var högen 35 meter i diameter 4 meter hög och låg i ett område som man ville skulle bli en park i det lilla brukssamhället.

Då arkeologer var intresserade av högen så bestämde man sig för att provgräva ett schakt. 2 meter ner i högen påträffade man ett kärnröse med kantiga stenar. Röset var intressant nog helt jordfritt. 

Jordmanteln ovanför som man grävde sig igenom bestod av mjäla, sand och lera. 

Nästa år 1963 ville man veta hur stor högen var innan den skadats av århundraden av odling. Två provschakt på 10 meter grävdes på varsin sidan högen mot högens inre. Dessa grävningar visade att högen en gång varit hela 36 meter i diameter. Man hittade även en välbevarad packning i högen som bestod av björnmossa och husmossa. 

Mosslagret visade sig vid senare undersökningar vara hela en meter tjockt. 

Undersökningarna visade att kärnröset var hela 2 m högt och 12 m brett. 

Man lät kol14 datera mossan och den visade sig vara från år 395 e.Kr med en felmarginal på 65 år innan eller efter detta datum. Högen var alltså uppförd i övergången mellan romersk järnålder och folkvandringstid. 

Efter dessa uppmärksammades högen i lokala medier. Många var nyfikna och ville veta vad som fanns inuti den. Man hopades på ett vikingaskepp, men dateringen hade grusat den förhoppningen. Men man hade trots det förhoppningar om att göra intressanta fynd. Uppmärksamheten i media ledde till att grävningarna finansierades. 

Arkeologerna hade lagt märke till att det inte fanns någon svacka i toppen på högen. Det kunde betyda att gravkammare fortfarande var hel med goda bevaradeförhållanden som följd. 

1965 startade nya utgrävningar med mål att  göra en total utgrävning av högen. Man startade med att ta bort all jord som fanns på röset. 

Det visade sig att jordmanteln var konstruerad av grästorvor som man grävt upp och placerat växtsida mot växtsida. 

I jorden hittades små benbitar som man tolkade som rester av byggarnas mat. Lager av gran och enris hittades bland mossan och även placerat direkt mot stenarna i röset. Detta höll röset jordfritt under alla år. Mossan och barren på grenarna var fortfarande gröna och var otroligt välbevarade. Detta då det var mycket fuktigt i högen. 

Kärnröset frilades och det visade sig att det innehöll hela 100 kbm sten som brutits ur något berg. Man har troligen använt ett lokalt stenbrott i närheten och fraktat dit stenarna. 

Grävningen drog ut på tiden och vinter närmade sig. Det blev uppenbart att man inte skulle hinna färdigt det året. Man packade därför in röset i halm för att skydda mot tjäle som annars kunde flytta runt stenar.

Nästa år 1966 fortsatte man utgrävningen och kärnröset togs bort. Man såg då att man byggt på mossklädd orörd mark. De växter som hamnat under stenar i röset fanns bevarade.

Man upptäckte under röset ett svartbrunt stråk som mätte 20 meter och som smalnade av i ändarna. Det var 3 meter brett på det bredaste stället. Dess östa kant nådde rösets mittpunkt. 

Det visade sig vara en från Norsälven avsnört flöde som med tiden hade slammat igen. Det mörka i stråket var hummus från multnade växter. Stråket var vid högens byggande en sumpig göl ca 0,5 meter djup med starr och andra sumpväxter. 

I högens mittpunkt fanns en några cm hög påle som stack upp ur marken vid marknivå. Under hade man grävt en oval grop som var 40 x 55 cm i ytan samt 50 cm djup. I mitten av gropen hade den 60 cm långa pålen placerats lodrätt. Pålens nedre del var avfasad i 8 kanter och tvärt avskuren. Den var tillverkad av gran. I gropen låg även två klumpformade stenar, en sten på vardera sida av pålen. Det var uppenbart att de tillsammans bildar ett manligt könsorgan. 

I högen hittades ingen grav eller andra fynd. Då det var tydligt att pålen var begravd i en grop och inte nedslagen att det var denna som högen var rest över. 

Pålens uppenbara symbolik gjorde att även den sumpiga sänkan fick en innebörd som ett kvinnligt sköte. 

Vid högens uppförande var Vänerns strand i omedelbar närhet till högen som då låg på ett näs som till öster gränsade till Norsälvens mynning och i öster den åstorpsbäckens ravin som vid tiden var vattenfylld. 

Norsälven rinner från Frykensjöarna och mynnar ut i Vänern och var redan vid den här tiden en otroligt viktig färdväg. Norsälven ska tidigare ha hetat Frika älv och det har spekulerats om att det betyder Friggs älv efter den fornnordiska gudinnan. Men man tror också att det kan syfta på att vattnet där fryste.

Högens mått är mycket intressanta och det är möjligt att byggarna använt romerska fot som mått vid bygget. Högens diameter är  väldigt nära det Romerska måttet actus som är 120 romerska fot dvs 35,38 m. 

Rönnkullens namn är väldigt intressant, speciellt med tanke på vad som fanns inuti. På flera Västsvenska dialekter har Rönn en maskulin sexuell innebörd. En lokal äldre man berättade 1966 att avelsgalten på gården i hans barndom kallades Röen. Rönn kan även syfta på rodnad eller röd. Trädet rönn har naturligtvis fått sitt namn från bärens färg. 

Det är uppenbart att högen haft en funktion som ceremoniell plats. Ritualerna som utförts här har troligen haft fruktbarhet som främsta syfte. Det kan ha varit mänsklig fruktbarhet, men även fältens fruktbarhet eller boskapens. 

Exakt vad människorna har gjort här och vad de har tillbett kommer vi naturligtvis aldrig att få veta. 

Men man kan anta att det rör sig om både en Gud och en Gudinna. 

Kanske rör det sig om en tidig variant av berättelsen om fruktbarhetsguden Frej och hans fru Gerd. Som var en jättinna med uppenbara drag av att ha varit en jordgudinna. Hennes namn betyder inhägnad, vi säger ju fortfarande gärde idag. Deras union kan ses som en befruktning av gärdet/fältet som symboliseras av Gerd och Frej är den som befruktar. Ett av hans namn är även Frö som gör det hela än mer tydligt. 

Det är även intressant namnet på högen Rönn lokalt har använts för avelsgaltar, då just Frej är tätt förknippad med galten.